justmythoughts

Ja, nu är det sommar. Och ja, glad midsommar!
Jag har inte skrivit ett skit. Ärligt talat. jag orkar inte det nu.

ibland behandlar jag människor dåligt. Och då blir jag så arg på mig själv. Människan förtjänade inte det där. Fan också, jag ska inte vara sån.

Jag älskar killar som vågar vara sig själva. De som vågar sticka ut ur mängden och köra sitt eget race. De flesta bara hänger på resten av bunten. Leker balla fast de inte är det innerst inne. Det är det mest omogna man kan göra.
Jag har alltid sett upp till/gillat killar som rider. De vågar verkligen vara sig själva även fast de har ett såkallat "tjej intresse". De är så grymma tycker jag.

Vad kommer hända om 10 år?
Kommer jag bo på landet med mina kompisar och ha en egen gård?
Kommer jag fortfarande bo hemma?
Kommer jag ha flyttat in till min kille?
Kommer jag ens leva om 10 år?

Det är egentligen läskigt hur lite vi vet om vår framtid. Vi har inte en blekaste aning om vad som kommer att hända oss. Det skrämmer mig ibland.

Vad hade hänt om jag gjort ett annat val? Om jag inte bytt skola, inte börjat rida inte gjort det eller det. Vad hade hänt? Hur har det påverkat min framtid?

Jag har så mycket innom mig som jag bara vill släppa ut. Låta allting rinna ut ur mig. Men det går ju inte. Det är ingen som vill höra. Och alla bara snackar skit. Skit skit och ännu mera skit. Inte för att de får ut någonting av det. Att man måste gå runt rädd för att prata med sina kompisar, för att de kommer att snacka skit om en sen. Jag vill inte gå runt med den klumpen. Som om det bildats en vägg runt oss. Jag är inte mig själv med mina kompisar. Bara en enda. Och henne tänker jag aldrig släppa taget om.
När jag vill prata av mig, då vänder jag mig till djuren. För jag vet att de lyssnar. Jag kan slänga huvudet i min katts knä och gråta. Gråta ut, berätta allt som jag har innom mig. För jag vet att hon inte snackar skit, hon lyssnar och förstår mig. Eller så slänger jag mig runt hästarnas halsar och pratar med dem. Frågar hur dem mår och berättar hur jag själv mår. För jag vet att de lyssnar på mig.

Man blir så himla glad när man lyckas med någonting. Jag kan gå runt i flera timmar eller till och med dagar och bara le världens största leende. Det känns så bra, som om ingenting kan hindra en nu.
Lycka och framgång är bäst.

16.22 - Någon skrattar
16.23 - Någon skriver läxor
16.24 - Någon föds
16.25 - Någon tar sitt sista andetag

Har ni någon gång tänkt på vad som händer runt hela världen "just nu". Oftast så glömmer man bort det, tänker bara på det runt omkring sig. Men tänk vad som händer på andra sidan jordklotet medans du sitter framför datorn och kollar runt vad som händer på facebook. Helt galet egentligen.

Vill bara skrika. Slänga allting i papperskorgen och börja om mitt liv. Ibland är det bara skit. Det finns ingen som förstår. Om man ändå hade en riktig kompis som förstog en precis. Precis då ingen förstog, inte ens föräldrarna.
Den som har en sådan vän ska skatta sig lycklig.
Jag har en, som är på god väg. Men innan dess får jag klara mig själv.

Vad är det egentligen för mening med att vi finns?
Att allt runt omkring oss finns?
Vad är dt för mening med att vi är skapade till de vi är idag?
Allting är ett stort VARFÖR.

Even if the sky is falling down, stay strong.
Cause baby you´re a firework.

Man kan säga att man hatar sina föräldrar. Skrika på dem och smälla igen dörren efter sig. Gråta sig till sömns och viska till sig själv "jag vill aldrig mer se dem. Om jag ändå hade en annan familj."
Men det är en lögn. Innerst inne älskar vi dem. Men oftast förstår man det inte försen de är borta. Föralltid eller bortresta. Men inget går att jämföra med den där längtan, att vilja ha dem bredvid sig när man har det svårt.

Jag har världens bästa föräldrar. De stöttar mig när jag har det svårt. Är stolta då jag får godänt på ett prov. Förväntar sig aldrig mer av mig än att jag bara är mig själv och gör det bästa jag kan. Oavsätt om jag suger.
Jag tar hand om min familj.

Gör det ni också.

Nu är våren påväg. O snön kan hålla sig borta kan man börja ta fram vårjackorna från källaren nu. Åh vad jag längtar! Att kunna gå runt i linne och shorts utan att frysa, Ligga på stranden och sola, vara med kompisarna sent ute på kvällarna eftersom det är så ljust, äta glass, söka sig till skuggan p.g.a värmen. Jag är så trött på denna ständiga kyla. Jag ha sommar, NU!


Bild från google

Jag älskar naturen. Jag kan sitta i timmar mitt ute i skogen på en liten sten och tänka. Lyssna till naturens ljud. Man kan sitta där och bara vara. Man behöver inte leka någon annan, vara duktig och snäll. Man kan vara sig själv.

Varför går man runt och skäms för hur man ser ut? Det är en skam att få en finne eller liknande. Herre gud. Ingen är perfekt. Den skönheten som vi ständigt strävar mot finns inte. Det kallas redigering.

Jag tycker det är så fel att behandla sina kompisar som någon himla docka. Ena stunden vill man leka med den och den andra orkar man inte leka längre. Så man slänger undan den.

Somsagt. Min ena kompis behandlar mig som skit. Fast vi har så kul ibland. Men jag mår piss när hon dummar sig. Hon börjar skrika på mig utan anledning. Tar tag i mig jätte hårt och skakar mig. Sen när jag hjälper henne med någonting, då ignorerar hon mig när jag pratar med henne. Som om jag inte finns. Blir så himla arg! Hon och jag delar ett intresse. Också skulle hon få en hund, som vi båda velat ha så mycket. Vem var det som berättade det för mig? Hennes mamma. Tre dagar innan. Så dålig stil. Jag orkar inte mer. Nu får det räcka.

Fyfan för dåliga kompisar.

Att försvinna, bli någon annan. Glömma allting och få någon annans problem. Man flyr till boken. Har inget annat att oroa sig för. Den känslan, den är helt otrolig. Man kan drunkna i någon annans tårar eller hoppa upp och ner över någon annans glädje.
"Det är bara en bok". Hur många gånger har jag inte hört det?
Men för mig är det inte "bara en bok". Det går inte att beskriva. Det är en helt ny värld. En värld där vem som helst får vara med. En värld där inget annat spelar någon roll.