justmythoughts

Man kan säga att man hatar sina föräldrar. Skrika på dem och smälla igen dörren efter sig. Gråta sig till sömns och viska till sig själv "jag vill aldrig mer se dem. Om jag ändå hade en annan familj."
Men det är en lögn. Innerst inne älskar vi dem. Men oftast förstår man det inte försen de är borta. Föralltid eller bortresta. Men inget går att jämföra med den där längtan, att vilja ha dem bredvid sig när man har det svårt.

Jag har världens bästa föräldrar. De stöttar mig när jag har det svårt. Är stolta då jag får godänt på ett prov. Förväntar sig aldrig mer av mig än att jag bara är mig själv och gör det bästa jag kan. Oavsätt om jag suger.
Jag tar hand om min familj.

Gör det ni också.

Nu är våren påväg. O snön kan hålla sig borta kan man börja ta fram vårjackorna från källaren nu. Åh vad jag längtar! Att kunna gå runt i linne och shorts utan att frysa, Ligga på stranden och sola, vara med kompisarna sent ute på kvällarna eftersom det är så ljust, äta glass, söka sig till skuggan p.g.a värmen. Jag är så trött på denna ständiga kyla. Jag ha sommar, NU!


Bild från google

Jag älskar naturen. Jag kan sitta i timmar mitt ute i skogen på en liten sten och tänka. Lyssna till naturens ljud. Man kan sitta där och bara vara. Man behöver inte leka någon annan, vara duktig och snäll. Man kan vara sig själv.

Varför går man runt och skäms för hur man ser ut? Det är en skam att få en finne eller liknande. Herre gud. Ingen är perfekt. Den skönheten som vi ständigt strävar mot finns inte. Det kallas redigering.

Jag tycker det är så fel att behandla sina kompisar som någon himla docka. Ena stunden vill man leka med den och den andra orkar man inte leka längre. Så man slänger undan den.

Somsagt. Min ena kompis behandlar mig som skit. Fast vi har så kul ibland. Men jag mår piss när hon dummar sig. Hon börjar skrika på mig utan anledning. Tar tag i mig jätte hårt och skakar mig. Sen när jag hjälper henne med någonting, då ignorerar hon mig när jag pratar med henne. Som om jag inte finns. Blir så himla arg! Hon och jag delar ett intresse. Också skulle hon få en hund, som vi båda velat ha så mycket. Vem var det som berättade det för mig? Hennes mamma. Tre dagar innan. Så dålig stil. Jag orkar inte mer. Nu får det räcka.

Fyfan för dåliga kompisar.

Att försvinna, bli någon annan. Glömma allting och få någon annans problem. Man flyr till boken. Har inget annat att oroa sig för. Den känslan, den är helt otrolig. Man kan drunkna i någon annans tårar eller hoppa upp och ner över någon annans glädje.
"Det är bara en bok". Hur många gånger har jag inte hört det?
Men för mig är det inte "bara en bok". Det går inte att beskriva. Det är en helt ny värld. En värld där vem som helst får vara med. En värld där inget annat spelar någon roll.