justmythoughts

Jag har så mycket innom mig som jag bara vill släppa ut. Låta allting rinna ut ur mig. Men det går ju inte. Det är ingen som vill höra. Och alla bara snackar skit. Skit skit och ännu mera skit. Inte för att de får ut någonting av det. Att man måste gå runt rädd för att prata med sina kompisar, för att de kommer att snacka skit om en sen. Jag vill inte gå runt med den klumpen. Som om det bildats en vägg runt oss. Jag är inte mig själv med mina kompisar. Bara en enda. Och henne tänker jag aldrig släppa taget om.
När jag vill prata av mig, då vänder jag mig till djuren. För jag vet att de lyssnar. Jag kan slänga huvudet i min katts knä och gråta. Gråta ut, berätta allt som jag har innom mig. För jag vet att hon inte snackar skit, hon lyssnar och förstår mig. Eller så slänger jag mig runt hästarnas halsar och pratar med dem. Frågar hur dem mår och berättar hur jag själv mår. För jag vet att de lyssnar på mig.